Hallands Väderö

Den ligger därute, Hallands Väderö, för boende och besökare kort och gott Ön. En snabb blick ut mot Öasundet ger aldrig samma synintryck. Kanske en mörk strimma i diset. Kanske en tydlig granne, där klippor och skog tydligt framträder som sedda genom ett förstoringsglas. Kanske ett gyllene inslag i solnedgången. Det är dit vi längtar för strövtågen, stranddagen, stillheten.  Det är där vi vistas med varsamhet och vördnad för naturen.
Sedan mer än 50 år är Hallands Väderö ett naturreservat och ingår även i Natura 2000, EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden. Den lilla ön är en fantastisk provkarta på varierande naturtyper: lövskog med ståtliga stammar, vindpinad vegetation, fantasieggande trädformer, hemlighetsfulla kärr och dammar. Här finns torrängarna, sand- och klippstränderna. De många naturtyperna gör Hallands Väderö till en av landets artrikaste platser i förhållande till storleken.
Sommartid släpps djuren på bete ute på ön. Denna urgamla tradition har skapat mulens landskap. Numera får de sommarbetande djuren en hel del mänsklig hjälp för att betesängarna ska hållas öppna. På ön finns grindar, spänger och slingrande stigar. Vatten till människor och djur kommer från en djupborra, och det finns såväl toaletter som sophantering. Bakom arbetet med underhåll, natur- och kulturvård på Hallands Väderö ligger Torekovs kyrka.
Sedan 1200-talet är det nämligen Torekovs kyrka som äger och förvaltar Hallands Väderö. Enligt traditionen fick man ön i kunglig gåva av kung Valdemar II Sejr år 1209. Detta efter att hans hustru, drottning Dagmar, blivit hjälpt vid en svår förlossning sedan man börjat åkalla Sankta Thora, skyddshelgon för havande kvinnor. Drottningen och barnet överlevde, och som erkänsla för detta ska kapellet i Torekov med sin Sankta Thora-anknytning ha fått Hallands Väderö i förläning.
Den mänskliga närvaron på ön sträcker sig dock oändligt mycket längre tillbaka i tiden. Redan på sten- och bronsåldern var Hallands Väderö boplats för jakt och fiske säsongsvis. Från och med järnåldern nyttjades ön även som betesmark. På medeltiden ägnade sig människorna åt vedhuggning och sillfiske i stor skala. Spåren av forna tiders verksamhet kan tydligt skönjas.
Långt senare, på 1800-talet, öppnades en lotsstation och en fyr på Hallands Väderö, vilket ledde till att flera familjer bodde där året runt. Under en period fanns det till och med en skola för barnen på ön! Kyrkan började bedriva aktivt skogsbruk och byggde ett skogvaktarboställe och murar som skydd mot betande djur. Ytterligare ett par historiska inslag är att konstnären Wilhelm von Gegerfelt med familj bodde några år i Kappelhamn samt att jakträtten på ön arrenderades ut, exempelvis till kung Oskar II.

Fyren är i drift än idag men automatiserad. Bostäderna, som tagits över av kyrkan och hyrs ut per vecka, är mycket eftertraktade. Många gäster drömmer om att komma tillbaka för att ladda batterierna i den självvalda ”ensamheten” som plötsligt infinner sig när sista båten till Torekov har gått. Lotshuset i Kappelhamn är ett populärt museum, pedagogiskt och lättillgängligt även för de yngsta. Övriga hus är sommarbostäder. Idag råder byggnadsförbud på ön. En rejäl ombyggnad pågår, eftersom den gamla Skogvaktargården ska ändras till ett centrum för kyrkans verksamhet på ön, konfirmandläger, andrum, kapell och vandrarhem. Vandrarhemmet beräknas öppna år 2015.
I början av förra seklet öppnade en fyrmästarfru kafé vid Sandhamn. Fiskare och lotsar i Torekov transporterade turister till ön innan båttrafiken fick mer organiserade former. Idag färdas många besökare med Väderöbåtarna och fortfarande möts de av ett kafé i Sandhamn. Som naturhamn är ön omtyckt av både svenska och utländska gästbåtar
Tillgängligheten till Hallands Väderö ska främjas samtidigt som de unika upplevelsevärdena måste skyddas. Därför är det förbjudet att ankra eller gå iland på flera platser. Det finns också skydd av sälstammen och fågellivet på och runt ön.  Arbetet med denna svåra balansgång går oförtrutet vidare.
Drift och underhåll av öns natur- och kulturvärden kräver både pengar och arbete.  Verksamheten kan stödjas genom Väderöfonden, plusgiro 110154-2, eller genom praktiskt fältarbete på Väderön.

För mer info besök hallandsvadero.se